jag har nog kommit till punkten att jag vet vart jag står. i fredags gick jag helt själv fram till 5 albaner och kallade dom jävla idioter, jag var inte rädd jag var inte försiktig utan jag höll huvudet högt för jag visste att det jag gjorde var rätt och att det jag sa verkligen var vad jag tyckte.
ingen jävel ska få bete sig så, det är ju helt absurt! alla måste ibland nå båtten för att kunna putta sej upp till ytan på riktigt, vissa bara kämpar och kämpar för att hålla huvudet över vattenytan, man änstränger sej hur mycket som helst med resultatet blir inget bra ändå... så jag tror faktiskt att alla nån ggn måste vart nere på botten för att vara starkare uppe vid ytan. vissa kanske är beroende av massa andra att hänga på för att ha huvudet över ytan?, men vad händer när dom personerna försvinner? då kanske du sjukner till botten med en duns. det är då du ska kämpa dej upp till ytan själv utan att hitta någon ny att hänga på, det är påvägen upp du hittar dej själv och det är när du är uppe du står på egna ben.
fyfan vad bra det känns! detta verkar kanske som massa sludder snack men för mej är det faktiskt precis som det är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar